Super-g i pitten. Hehe. Ha! Fin dag. Varm dag. I pitten. Förlåt. Jag kan inte sluta. Vi var två åkare på fyra tränare. Jag och min peepeepantsgangsta-homeboy Jessi. 

Jag drämde i armen igen. Pappa skrev "Kul! Du har alltså åkt slalom?" Jag förklarade att det inte alls var slalom utan super-g. Och att det inte alls var kul. Det var och är ondska. Jag fattar inte varför jag får såna här blämmor.

Jag googlade. När jag såg leukemi och von Willebrands sjukdom slutade jag ställa egna diagnoser på  mig själv. Vet i och för sig inte vad den där von Willebrands sjukdom innebär. Vågade heller inte kolla. Men leukemi har jag koll på. Känns ovärt att få ångest och mardrömmar över det där också.

Vad som dök upp var ju det där med järnbrist igen. Nu är det väl kanske så att jag inte får blåmärken superlätt. Det är bara det är de jag får är värre än nånsin. Oavsett hur det nu är, så sitter jag här, i pitten, HAHA, och suger på en järntablett. Kan ju inte skada.

OCH. Någonting jag vill poängtera. Bara för att jag har skrivit om järnbrist vill jag inte höra ett evinnerligt tjatande från varken mamma eller pappa om huruvida jag sköter min kost eller inte. Ok? Ok.