Liftkön på morgonen här i Hintertux är ett hell-hole. Människor knuffas, trängs, bufflar, trycker, hetsar. You name it. Det är stökigt. Vad som var extra stökigt idag var även att det var isbana i hela liftkön. Det försvårade det hela en aning.

Vad som även var extra kul idag, mitt i allt kaos, när stängslen, ungar och fan och hans moster halkar runt där i kön, var att Anna, lilla lillasystern kommer fram ur trängseln. Med skidor och stavar överallt. Mitt i hetsens öga. Rätt oorganiserad. Jag frågade vad hon höll på med. Hon tjöt att hon satt fast. Hon gjorde det ett tag. Som en propp. Innan hon slet loss sina prylar och pinnade vidare i kön.

Hade förhoppningar på att vi skulle träna i samma backe. Så vi kunde åka ihop. Jag och lillasyster. De förhoppningarna brändes snabbt. Jag for över till deras backe ett åk innan vi startade. För att kanske åtminstone få se en glimt av henne. Ingen Anna. Jag är bara så glad över att hon kan åka igen. Att hon är skadefri. Just idag, trots att jag inte såg henne i backen, var jag eventuellt så glad att jag var tvungen att gråta en tår. Kan hända att en, ytterst liten, tår vällde fram. Kanske. 

I morgon åker vi i samma backe. WOIEOWOIEOOWEIOWOWOOOOOWWOOOOO!!!! YES.