Igår var jag ute och sprang intervaller. Efter intervallerna tog jag en extra runda för lite nervarvning. Jag kubbade på i godan ro. Då kom en elefanthjord. Lät det som. Det var inte det. Det var en man. En man som sprang som om han hade simfötter på sig. Med armarna i vädret. Med blandade små skutt emellanåt.

Han verkade också springa nåt slags intervallaktigt. Och varje gång han sprang förbi, vinkade han med hela kroppen och log med alla tänder. Han hade nog inte alla hästar i stallet.

Hur som. Jag önskar att jag var den killen just nu. Jag önskar att jag hade ork att springa med simfötter. Energi att ta något liknande vid glädjeskutt vart tredje steg. Jag orkar inte ens le. Inte ens med halva munnen. Jag har heller inte lust. Jag är tömd.