I Östersund. Att ta sig hem igår var inte bara. Jag hade skjuts. Sen inte. Då inackorderades jag hos Swenne. Lika svårt att ta sig hem idag. Egentligen inte. Egentligen behöver jag bara sätta mig på en buss. Eller tåg. Måste bara ta mig dit. Jag och Anna tar tag i våra liv. Man kan kalla det arbete. Om man vill. Jag väljer att göra det. Då känns det bättre och viktigare och mer givande. Låter som om jag är oseriös och bara lökar i soffan. Jag är inte oseriös. Jag gör viktiga saker. Det där med lökandet kan jag låta vara osagt. Det framgår nog rätt tydligt ändå.

Det där med att åka hem känns som ett senare projekt. Dock kanske jag måste ta tag i det snarast. Annars missar jag alla transportmedel. 

Så nu ska jag bara fixa till hela livet innan jag kan åka hem till det. På ett kick. Så där. Heja mig. Heja Swenn.