Okej. Så det kanske inte var det smartaste taktikdraget nånsin. Jag kan väl kanske erkänna. Det där med att vara sur tills det går över. Att vänta ut det. Det gick ju i och för sig över. Redan igår kväll. Till en början. Tills sömnen inte riktigt infann sig som jag önskade. Då förändrades det här glada rätt snabbt. Tillbaka till irritationen från helvetet.

Mitt sura tillstånd fortsatte alltså under natten tills jag vaknade på morgonen och en bit in på förmiddagen. På frukosten. Upp i gondolerna. Under uppvärmningen. I väntan på liften. Förvärrades en aning när liften stod still och vägrade starta. Förvärrades ytterligare en aning när jag var tvungen att vänta på skoter för skjuts. På besiktningen. När storslalomen inte riktigt gick som jag ville. Det fortsatte till den punkt då jag var nära att bryta ihop och böla. Då drack jag lite oboy, njöt av sockerrushen och bestämde mig för att inte vara på dåligt humör längre. Sen var jag glad resten av dagen.

Så hon hade rätt igen. Mammakvinnan. Jag hajar inte. Att hon hajar så mycket mer än mig. Hm.



På tal om mamma. Vi har en serviceman som vi kallar för morsan. Han heter Zoran. Kallas för Muha. Uttalas Mucha. Vi säger morsan. Mycket roligare. För att komma till saken. Vi kom ner från backen. Det var varmt. Helt fruktat varmt. Morsan sa att han hade swalls. Jag fattade inte. Sweaty balls. Frågade mig om jag hade swass. Sweaty ass. Jag skrattade. Nickade som svar. Sen gick vi och åt en pizza. Jag och Jessi flyttade till ny lägenhet. Min väska exploderade som vanligt....