Morsan är extremt nojig när det gäller att passa tider. Ska man åka någonstans och har bestämt avfärd prick tre ska man helst sitta i bilen tjugo i. Att komma ut med packning till bilen fem i tre är dödsdömt. Oavsett om man har en tid att passa när man kommer fram eller inte. Annars blir det panik och stress och irritation. Bestämd tid ruckar man inte på enligt mamma. Punkt. Jag håller med. Men det behöver ju inte gå till överdrift.


Häromveckan när jag åkte hem från Juvass tog jag buss från Dombås och vidare till Trondheim. Bussen skulle avgå 16.30. Sharp. Jag var i god tid. Klockan blev till slut 16.30. Ingen buss. Jaja. Den har ju åkt från Oslo. Den kan omöjligt tajma precis på uret. 16.32. Ingen buss. Jahapp. Nähe. 16.35. Vafan. Den är sen. 16.37. Jag kan ju inte ha missat den. Jag har ju suttit här sen fyra. 16.39. Eller? Har jag missat den? Är jag på rätt ställe? 16.41. VAFAN!!! Vart är bussen?!? Den var 12 minuter sen...


Jag hatar när morsan hetsar när det gäller tid. Jag hatar när hon stressar upp sig i onödan. Jag hatar hur irriterad och stingslig hon kan bli. Jag hatar att det ofta går ut på personen i passagerarsätet. Vad som då slagit mig är att jag är likadan. Liknande situationer återkommer lite för ofta för att det ska kännas OK.

Övrig notering är att jag på senaste tid fäller hår. Ofantliga mängder. Jag har tänkt att jag byter ut sommarpäls till vinterpäls. Att det är lugnt. Men jag börjar undra. Håravfall ligger ju generna.


Så. Snabbt uträknat så har jag, inom ett par år, alltså blivit min mamma. Med min pappas utseende. Alldeles kalt. Glansigt. Yes. Härligt. Vilken dröm.