Jag gillar inte att åka på transportsträckor i backen. Det går ofta långsamt. Så långsamt att det oftast blir riktigt trist. Ofta måste man staka och ju längre sträckan är desto mer mjölksyra får man. Rätt händelselöst. Förutom varje gång jag åker förbi någon, någon jag känner, då jag drar till med ett högt och ljudligt VVVVRRRROOOOOMMMM. Så där som en accelererande bil skulle låtit om den körde om. Varje gång. Lika kul varje gång. Säkert lika drygt för den jag kör om varje gång också.

 

Idag körde vi gymstraps som fys. Massa bål och lite annat. En av övningarna hade rätt stor belastning i axeln ytterläge. Jag var lite skeptisk och osäker på om jag överhuvudtaget skulle klara av att göra den. Testade. Det funkade helt alright. Det kanske inte var så att jag briljerade. Men ändå helt okej. Jag bemästrade det hyfsat. Hur som. Jag blev skitförbannad. För att jag inte klarade av att göra övningen ännu bättre. Det här med tålamod alltså. Kom till insikt rätt snabbt. Att det ändå var ett framsteg. Man kan faktiskt inte bli världsmästare på två röda. Men I wish. Om det vore så väl ändå.