Hemma. Sen tre dagar. Måndagen var ett härke. Till en början. Bilen motarbetade mig hela förmiddagen. Pappa agerade räddare i nöden och hämtade när peugout-skiten vägrade samarbeta. Vi passade på att handla byxor åt farsan. Och morgonrock. Pappa verkade inte veta vad provhytten är till för. Han var, i vilket fall som helst, nöjd över nya kläder och stolt över sin stjärt. 

Tisdagen klippte jag mig. Jag är nöjd med det. Har även fått tips om hur jag ska sköta mina lockar. Förlåt. Inte lockar. Mitt vågiga hår. Nu kan jag skaffa hollywoodsvall och kanske bli den tjusiga dam inuti mig som jag fortfarande hyser hopp om. Långt in. Nånstans. Kanske.

Idag har jag agerat taxichaffis. Till Trondheim och hämtat lillebror. Det skiljde 14 grader celsius. Två grader varmt i åre. 16 grader i Norge. Mycket mer behagligt.

Sitter hemma i lägenheten. Ska sova alldeles strax. Förkylningen verkar inte riktigt vilja ge med sig. Näsan exploderar varje gång jag snyter mig. Hur mycket snor består min hjärna av egentligen? Märkbart rätt mycket. Eftersom den verkar vara rätt mycket ur funktion och eftersom tillverkningen inte verkar avta. Jaja. Jag proppar vitaminer och hoppas på bättre i morgon. Annars får jag gå till sjukan. Igen. Med mitt klippkort. Jippi.


I övrigt skönt att vara hemma. Ska jag vara kritisk skulle jag säga att det är lite för kallt. Lite för mycket regn. Lite för blåsigt. Lite för dimmigt. Lite för mycket snor, som sagt. Är jag positiv, vilket nu är min nya approach på livet, med risk för att verkar dryg och lite in-your-face-aktig, skulle jag bara lägga vikt vid hur skön min egna säng är, hur glad jag är över att Olle har hittat hem, om än bara för några dagar, hur goda morsans blåbärsbullar är, hur tacksam jag är över hjälpen jag fick med mina pjäxor, hur kul det var att hänga med lilla extrafamiljen häromdagen. Funderar jag på det, trillar det in massa bra saker att vara glad över. Så det där lite sämre skiter jag i. Life is good. Förutom snoret. Kan ju för fan knappt andas emellanåt.