Dag ett Zermatt. Storslalom. Skidåkningsmässigt, nja. Mjukt och dimmigt. Första åken var helt alright. Sen var det inte alright längre. Då körde vi super-g istället. Vindpinat ansikte och lite Ågren innan start men bra att stå på långskidorna. På eftermiddagen klättrade vi som fys. Sara var min livlina. Jag kände brist på förtroende och var lite ängslig. På vägen upp var det okej. På vägen ner var det inte okej. Eller jo. Efter ett tag. Från början hade jag panik, ganska mycket mer ångest än inför super-gn, skrek som en tjej och skrattade nervöst och hysteriskt.

Jag överlevde. Sara är min räddare.

Idag har jag hunnit mer mycket mindre än jag hade tänkt. Hela eftermiddagen bara försvann. Hann inte duscha innan middag. Hann inte (läs, orkade inte) packa upp mina saker från backen. Orkade inte duscha efter middag. Så jag har hetsat in i det sista nu innan läggning. Och för er som tvivlar. Jag HAR duschat. Men ändå massa saker att göra. Det får jag ta i morgon.