Alltså. Om jag, i framtiden, nä förresten, NÄR jag, i framtiden inser att singellivet kanske nått en slutpunkt. Jag väljer att skriva när eftersom jag tror på hoppet. Så när jag förhoppningsvis, på ett eller annat sätt, funderar på att stadga mig. När jag befinner mig i detta skede. Då. Då kan en ju bara hoppas att HAN står där. Killen med K. Prinsen. Den stilige, modige, gentlemannen med sin ädle springare. Den där prinsen som tar en med storm så knäna viker sig. Han.

Låt oss då säga att det inte händer. Att det inte blev någon prins. Eller att denne finns. Men han gillar allt annat än mig. Att det inte blev någon alls. Att jag står där. Ensam. Då har jag en lösning. Jag har gjort en upptäckt.

Gubbar, utlänningar och utlänningar som är gubbar. Det är en jävla guldgruva. Om det nu är det man är ute efter. Jag är inte det. I varje fall inte de män, en del, långt ifrån alla, inom de ovan nämnda kategorierna verkar tro att de kan kladda lite hur de vill när jag går förbi. De som kan hålla fingrar i styr och hålla igen med snuskeriet har jag absolut inget emot. Hur som. En rätt irriterande och förvånansvärt ofta återkommande företeelse. Men. Om prinsen inte finns. Man tager vad man haver.

När jag sprang på Uffe och Håkan på Bregenz gator påpekade de att jag var lättklädd och att jag borde ta på mig mer. Så inte folk får för sig saker. Men vadå? Linne och shorts. Ska jag börja med burka eller?

 Passar på att bjussa lite. För snart är det kört. Burka är det nya svarta.

I övrigt bra dag. Ytterligare pjäxpar fixat. Träning avklarad. Sol och bad. Mah, jag älskar sommar.