Jag trodde jag var helt okej. Alltså åtminstone så att jag var en bit över godkänd. Jag var helt hundra på det. Kan påstå med största säkerhet att jag INTE var det för ett par år sedan. Då var jag kass. På att glida. Att jag kanske var bra på annat må så vara men att glida och stå rätt i störtloppsposition har inte varit mitt starkaste kort. Sen. Så hände det någonting. Jag började hitta rätt. Det började helt plötsligt kännas bättre. Jag blev snabbare. Jag var där.

Inte alls.

Idag har vi testat fartposition i vindtunnel på Audi fabrik i Tysklandet. Första position vi skulle stå i var vår "normala" position. Så som vi brukar åka. Med vind i 100 km/h. Fattade inte så mycket av själva mätningen men ett utav sjutusen nummer skulle vara så lågt som möjligt. Jag ställde mig i position. Kände att här, här är det förbannat bra. Kikade på numret. Det ökade i stadig takt. Jag försökte ändra lite. Ökade ännu mer. Slutade inte öka. Vad fan. Ställde mig lite upp. Började om. Samma sak. Högre siffror. 

Alla andra positioner än min normala, som jag trodde var hyfsat, dödligt snabb, var bättre. Jag kände mig lurad. Har hur som hittat en fenomenal position och blir det inte bättre glid nu vettefan om det någonsin kommer bli det.

Gick även en rundtur på fabriken och fick se hur bilarna tillverkas. Det var inte Lukes father som höll i rundturen utan hans mother. Hon hade mick och vi hörlurar. Hennes frustande dånade i hela huvudet. Jag som har nog med mitt egna flås. Hade svårt att fokusera.