Jag älskar när jag är smart. Det tillhör inte vardagen. Ofta krånglar jag till det. Tänker och funderar och ältar och tjatar och klurar tills huvudet nästan sprängs. Och då kan jag inte tänka alls. Då blir allt till stinkande kattpiss. Rätt ofördelaktigt när man vill ha saker uträttade.

Idag var jag smart. Jag var smart nog att ta en vilodag. Vaknade flera gånger i natt av att det regnade. Då kändes det extra skönt att ligga kvar i sängen. När Veronica kom ner från backen och förklarade hur katastrofalt runkigt det varit i backen hoppade jag högt, flera gånger, glädjetjöt, flera gånger, och skrattade tills jag nästan fick dåligt samvete. Försökte harkla bort det, du vet, jag menar ju för min skull är jag glad... ööh, och, ja, du vet, tråkigt för er, fast, alltså, jag är så jävla nöjd. Inombords skrattade jag.

Bilden är inte från idag. Men mer beskrivande bild kan man inte hitta. Jag har dessutom snott den från Swenn. Som för övrigt inte heller var en sprudlande solstråle över dagens förhållanden.

I och för sig var det här inget jag direkt ältade. Hade ju redan beslutat om vila. Regnpink eller inte. Så egentligen var jag inte alls smart. Egentligen kan man se det som ren flax. Jag menade på att det var min kvinnliga intuition och intelligens. Otto fnös. Jag fortsatte skratta inombords. Men. Även om det nu var så. Att det bara var flax. Så fortsatte jag på min smarta bana hela dagen. Jag och Kristian diskuterade smarta saker i 1.5 timme tills vi tappade fokus och fastnade istället vid hängpungar, platta rövar och stora brön som gick förbi oss där vi satt. Norrmän alltså. Ha!