Nyår. Årets mest överskattade helg. Jag kommer osökt att tänka på när jag, 15 år, blev inbjuden till AXEL BÄCK på nyårsfest. Skriver hans namn med stora bokstäver så det framgår hur stort det faktiskt var. I vanliga fall var jag van att få haka på, som lillasyster och svans, när Erik skulle på kalas med sina kompisar. MEN. I det här fallet var det faktiskt Axel som bjöd in mig. Inte via Erik. Utan direkt. Ja, eller via sms, men ändå. Jag, som ägnade ungefär en halv dag till att svara på detta sms (visste inte vad jag skulle svara för att inte verka alltför nördig), var skitnervös. Hade nog dragit sjutusen slutsatser i vad detta betydde egentligen. Bjöd han mig för att jag är Eriks lillsyrra, bjöd han mig för att han tycker det vore kul om jag kom, är han kär i mig?! Hjärnan gick på högvarv. Kom emellertid fram till att jag inte var bjuden som lillasystern men att Axel förmodligen inte var kär i mig. Kanske, om jag skötte mina kort rätt, skulle han falla som en fura.... En kunde ju alltid hoppas.

Försökte hitta nå vettiga kläder. Hade fått en ny, fin, grön dieseltröja av min moster i juklapp. Det var bara en vanlig bomulls t-shirt men jag som inte hade några märkeskläder överhuvudtaget tyckte den där vanliga tischan var ett fenomenalt val (idag hade jag fan inte ens tränat i skiten). Däremot led jag av tonårssvett och barnhull och drog på mig en ful grå college-tröja utanpå för att dölja skavankerna. Hur som helst, så tyckte jag att jag var helt OK snygg. Det var jag inte. Det vet jag så här i efterhand. Jag var skitful. Minns hur mamma upprepade gånger förklarade hur söt jag var. Hyser inget agg mot mamma för det. Antar att morsor måste säga så. Axel, eller någon annan, blev i alla fall inte kär i mig. Klandrar ingen för det.

Från själva kvällen har jag två starka minnen. Ett, jag kände mig underklädd och ful. Med all rätt. Två, jag hade skitkul. I övrigt minns jag inget. Inte på grund av olaglig fylla, tror, för övrigt, att det inte ens att det fanns alkohol, utan för att det är nästan tio år sen. Jag hoppas kvällen blir lika bra. GOTT NYTT ÅR PEOPLE!!

Jag körde fast idag. I ungefär två decimeters djupsnö. Skruttbilen leverar. Jag ringde morsan som kom likt en ädel räddare i nokiastövlar och gympabyxor (som hon kallar det). Jag hade missberäknat lite i min svängradie. Eller egentligen inte. Jag chansade. "Så jävla kass kan inte bilen vara så den inte tar sig igenom det där." Det var den. FML.

Tränade GS. Stefan Rasteby sa åt mig att jag fan inte kan köra ut så där när det står yngre åkare och kan se. Åk själv, dummer. De behöver väl inte titta, not my problem. Ville jag säga. Jag sa inte det. Jag mumlade nåt och försökte le lite trevligt. I övrigt rätt harvig träning. Störtloppet är fint dock. Önskar bara att jag någon gång kunde få åka en bana som är satt ner i kanonröret. Den delen av backen verkar vara ett avslutat kapitel. Det är ju kanske det bästa i hela störtloppet.

Åre är ett blåshål. Vare sig Dagmar är här eller inte. Och om Dagmar är kvar. Far åt skogen. Jag är less på vinden. Mitt ansikte mår inte bra. Jag är ett fnöske. Dagmar, du har gjort ditt. Jag har fått mina pengar. Precis som jag ville. Jag är mätt på dig nu. 

Ska till Eva och Charlie på middag. Jag har, som vanligt, bjudit in mig själv. Har lyckats med bedriften att inte laga lunch eller middag en endaste gång från det att jag kom hem. Förutom spaghetti och köttfärssås som jag värmde i micron. Det ser jag som en vinst. Laga mat är inte min passion. Allt annat än min passion. 

Trött. Sömnig. Halvt om halvt avliden just nu. Idag har jag inte mått som jag förtjänat. Jag har mått bra. Riktigt bra faktiskt. Jag vill tro att födelsedagsbarn inte är tillåtna att lida av baksjukan dagen efter. Hade ett sting av betongkepa och illamående när jag städade köket. Fast. Det var nog mest på grund av skicket på köket. Framförallt köksfläkten. USCH. Alltså verkligt mycket usch. Men som sagt. Mådde jag bra idag så har hälsostatusen ändrats drastiskt. Till den mer välförtjänta varianten. Som ett nackskott. Känns som en kniv i ryggen. Fast jag är mest trött. Inget som är svårt att bota.

Morfar bjöd på middag idag. Sadel. Gott som fan. Han kan han, lilla morfarn. Han åker hem i morgon. Vi sa hejdå när han gick och la sig. Morfar sa att, vi ses nästa gång. Jag, i all min ironi, svarade, kort och koncist, med ett 'kanske'. Han mumlade att, nä, nä det kanske vi inte gör och att man aldrig vet. Jag menade det inte så. Alltså att han kommer kola. Innan vi hinner ses. Det blev fel. Morfar vet att jag är full av skit så han fattar det. Jag är glad att han varit här. Verkligen. Innerligt glad. Fina morfar.

Nu. GOD JÄVLA NATT.

Dagmar. Vilket jävla hjältinna. Eller hjälte. Vettefan om det är ett namn för en karl eller dam. Men hjälte är hon/han/det. Dagmar har gett mig en av de bättre presenter. 1200 riksdaler. Redan spenderade. På ingenting. Från början var det inte ingenting. Från början var det en bra investering eftersom det skulle tagit mig till hufvudstaden och vidare. När planerna däremot ändrades på grund av yttre omständigheter var det 1200 pengar rakt åt helskotta. Eftersom när jag bokade tåg kändes av-och ombokningsbara biljetter som onödigt dravel. Jag skulle ju till Lienz. Vad kunde hända? .......... Jag låter det vara osagt. Jag har faktiskt gjort ett tappert försök att auktionera ut skiten på internet. Lite ovärt att slänga så mycket pengar i sjön (hade inte tänkt ta ut det på förbundet. Anar att Stenke tycker jag slösat tillräckligt mycket pengar den här säsongen ändå) Men vem fan vill resa på juldagen? Från fjällen? OM någon reser är det väl åt andra hållet. Verkar det som. Ska i alla fulla (HA!) fall istället fira att Dagmar har gjort så att SJ ställer in tåg 75 från Åre till Stockholm och ger tillbaka mina pengar!! VINST! Däremot tycker jag lite synd om Veronica. Och Elaine. Veronicas mamma som måste köra henne ner till Stockholm i kväll för att kunna flyga i morgon.

Om SJ, as usual, inte fick alla kunder att jubla så har de för stunden ett stort fan i mig.

Även. STORT, STORT, VARMT, RUNGANDE TACK!!! Till alla som uppvaktar. Visserligen var det rätt dålig uppslutning på mitt eftermiddagsfika men det rör mig inte i ryggen. De som kom är fina själar och de som inte kom är också det. Ligger inte lika mycket på plus men det är ok. Idag är en bra dag. Idag är jag glad. Det är ju för fan min dag!

Jag måste städa. Tycker det är förkastligt att utsätta mig för det. PÅ JULAFTON. Men. Jag måste. Jag får karlbesök om två dagar. Och i morgon kan jag inte städa. Då fyller jag år. För vad som är värre än att städa på julafton, är att städa på sin födelsedag. Hade jag fått välja, hade städningen blivit av nästa vecka. Eller nästa år. Eller nån gång. Det hade kunnat skjutits upp på obestämd tid. Hade förmodligen blivit så om denne karl inte bjudit in sig själv, via Krickon, till vårt hem. Jag misstycker inte, snarare tvärtom. Lite karlar i hemmet, jo jag tackar. Närå! Men jag behöver städa och eftersom jag inte hade tänkt göra det för min egen skull kan jag sanera lägenheten för gästens skull.

Jag och mamma åkte skidor i morse. Hörde i liften att det var såååå jäääkllllaaa gryyymmtt!! Bullshit. Det var inte dåligt men det var långt ifrån jäkligt grymt. Kan inte ens påstå att det var grymt utan svordom. Däremot var det kul. Det kändes som om det var längesen jag åkte och var lite ringrostig. Lite nojig över axeln men det gick rätt galant. Gick in till farsan på Olympia (vägrar kalla det Åre Ski Inn). Såg en snygg snubbe på vägen ut. Ohlalaalaa!! Sen insåg jag att det var Thomas. HA!

Fick ett julkort av Tessan häromdagen. Eller, det var inte ett julkort. Det var ett tackkort från bröllopet men fick med en liten lapp med god jul-hälsning. Den bästa hälsningen är dock det som står under. Tessan skäms för att hon skrev vad hon skrev men jag klassar det som ett av de bästa kort jag någonsin fått. Alla kategorier. Fick lova att inte visa det för någon och absolut inte publicera det någonstans. Jag anser dock att det borde visas för världen. Tycker även att själva kortet är så fint att det får bli min julhälsning också. GO' JUL!

Bilder. Bara bilder. Inga bilder i världsklass. Bara bilder. Rätt och slätt. Bilder. 

Järpen. Metropolen. Tha shit. Familjehäng (läs familjekaos). Och då har kusinerna inte ens kommit. Stök. Jag och Olle tog skruttbilen hit. Vi sjöng. Jag tog höga stämman och Olle låga. Vackert som fan. Tills cd-skivan krackelerade och endast våra toner hördes. Då var det inte vackert. Kusinerna kommer hit och ska spela hockey (läs dricka öl). Tydligen dricker de öl i bilen. Inte Charles. Han kör. Han är säkert sur. Fyllekajorna har tvingat honom till sjutusen kisspauser. Ännu mer stök vankas. AH!! Familjen. 

Jag är hungrig. Fruktat dödshungrig. Anna gör mig fly förbannad. Hon lider av spasmer och epileptiska anfall här bredvid i soffan. Hur svårt ska det vara att sitta still? Blodsockerfallet är nära. Att farsan kubbar fram och tillbaka från köket till vardagsrummet och är dryg hjälper inte. Heller inte att Olle slänger bävernävar till höger och vänster. Mest på Anna. Som resulterar i ännu mer aktivitet vilket knappast gynnar mitt nedåtgående humör. Hon kontrar med vassa kommentarer om Olles hav av finnar. Det piggar upp en aning.

Jag avlider. Kisspausernas afton. RAPPA. Ringde Viktor och sa att han får fan pinka i flaskorna han druckit ur. "Hålet är för litet". Jo jo. Måste vara höjden av dålig självinsikt. Kass självkännedom personifierad. Förmodligen. Vad fan vet jag om saken egentligen? Usch.

Jag har fått dille på fåglar. Tycker de är majestätiska. När de ryttlar, nästan helt stillastående i luften. När de flyger i flock. När de störtdyker. Mustigt. De större alltså. De små skiter jag i. Jag är ingen fågelskådare. Jag söker inte efter fäna. Men ser jag en, glor jag tills den inte syns längre. Det är farsans fel. Han blir lyrisk varje gång han ser en fågel. Går igång på alla cylindrar. Speciellt om det är en häger. Ser han en häger kissar han ner sig. ”Kan det vara en talgoxe, eller blåmes, nääää se på fan, den är rööööö´, måste va´en rödhake!!! Nää den är ju stoooor! En falk kanske, eller en glada! Eller en vrååååk!! Kolla fågelen!!” Und so weiter. Jag är lite lugnare. Jag tittar mest.

Väntade på flygbussen häromdagen. Det kom en fågel. Stor. Den stod i höjd med ett kyrktorn. Helt stilla. Ryttlande. Sen kom snön. Magiskt. När jag satt där tänkte jag på pappa. Brukar ibland få för mig att det är farsan som flaxar förbi. Kollar läget liksom. Säger tjena.

Pappa snackar mycket skit. 50/50 av det han säger är hittepå. Eller nä, snarare överdrift. Han ljuger inte ihop saker men han kan dra på lite. Farbror är likadan. Han kissade en halvtimme en gång. Eller hur. I allt det här skitsnacket påstår sig pappa ha ett sjätte sinne. Han känner liksom på sig vissa saker. Kan aldrig berätta exakt vad. Och kommer alltid i efterhand och säger att han ”kände på sig nåt i samma sekund som det hände”. Sjätte sinne alltså. Stämmer? Med största sannolikhet inte. Trots att jag ibland ser honom i fåglarna tror jag inte ett skit på hans övernaturliga förmåga. Dessutom sätter tyngdlagens regler tvärnit för teorin om att det skulle vara "lilla pappan" uppe i luften. Däremot är det en rätt betryggande och härlig fantasi. Att pappa skulle kunna flyga förbi så där. Men hans sjätte sinne. Den dagen grisar flyger.

Hämtade lillasystern på flyget. Jag och morsan. Vi fjantade och bråkade om vartannat. Hela vägen hem. Vi är vänner nu.

Au revoir Courchevel. Gav inget särskilt intryck. Jag såg ju inget. Det var bara snö. Överallt. Dessutom har jag varit lite grinig. Har inte varit direkt intresserad av att kolla på nåt. Sprang på Dominique Gisin innan vi for. Önskade god jul och blahabalaha, hejdå, res lugnt osv... Artigt som fan. Hon frågade om jag var OK. Innan jag hann svara hann hon tillägga "är det någon som dött?" Jag blev helt ställd. Började stamma. Vad fan menar hon? Hon måste ha sett mig när jag insåg att det kanske inte blir så mycket skidåkning på ett tag framöver. När hela min värld rasade samman. För att en axel ploppat ur. Hon trodde nån dött. Herregud. Jag är fan mesig. Överreagera värre kan man nog knappast göra. Skulle vilja plita ner nåt till mitt försvar... Jag blir så trött. Äh. Det finns fan inget att försvara det där med. Skärp dig grinpelle. Det här känns överkomligt nu. Tråkigt. Men överkomligt. Det är ju inte nån som har dött iaf... Eller? HA!

Vi hade en mysig dag igår. Vi åt crepe och drack kaffe. Jag var skitstel i nacken och hade spänningshuvudvärk i hela kroppen. Jag tror min vurpa gav mig whiplashskada. Fick behandling av Dessan som gjorde mig dåsig och var tvungen att gå från matbordet. Jag kände mig full. Trodde jag överdoserat alvedon och var skeptisk till att sova. Jag hade bara tagit en tablett men jag var stark och överlevde natten. MED NÖD OCH NÄPPE! 

Så. Zurich nu. Ensam. Rätt skönt. Fick hjälp av Jessi att checka in. Har fått stränga order om att inte bära nåt med axeln. Känns mesigt. Den är ju inte helt oanvändbar. Men okej då. Stockholm i morgon. Skulle även behöva hjälp vid ankomst på arlanda. Jag funtar på vem jag ska ringa. Jag ska i alla fall ringa min vän Anna Holmlund. Inte för den sakens skull. Hon är en aning mer invalid än mig. Henne ska jag ringa för att kolla vart i hufvudstaden hon befinner sig. Så jag kan krama henne.

Det hände en grej igår. Jag föll. Jag föll inte på besiktningen som det stod i ÖP/LT. Men jag föll inte under åket. Det har kräksnöat på båda tävlingsdagarna. I brist på hasare skulle de som startade långt bak hasa i början av tävlingen och de startande längst fram skulle hasa i slutet av tävlingen. Det var då jag föll. Fastnade med bakändarna i vallen. Det högg. Jag for som en hävarm ner i branten. Total explosion. Mina stavar försvann i snön. Är fortfarande försvunna. Skidor överallt. Både mina och Emelies eftersom jag bar på hennes. Jag drog axeln ur led. Har gjort det förr. Visste nästan direkt att det var det. Vad som måste noteras här är att jag drog tillbaka den själv(!) eftersom varje gång den hoppar vägrar den lägga sig på plats igen. Jävla bångstyrig den där. Kollade tre sekunder efter mina stavar men tänkte, fuck off, och drog ner.

Nu ligger jag i sängen. I Courchevel. Det snöar. Det snöar så in åt helvete. OCH! Det ska snöa ännu mer under dagen/kvällen/natten/morgondagen. FLOTT!!! Hoppas de ställer in hela skiten. Lienz också för den delen. Det hade varit optimalt för mig. Fick sms av storebror "Typiskt dig. Att alltid ha sån otur. Krya på dig". Och ja. Jag tycker det är typiskt. Går det bra. Går det åt skogen strax efteråt. Kunde ha varit värre. Men hur fan kan man ramla när man hasar banan? Att hasa är ju för fan basic!! Det lärde jag mig ju nästan innan jag kunde gå. Jag vill spöstraffa mig själv. Hjälper nog inte.

Innan andra åket drabbades jag av panik och sönderlökning. Jag var förbannad på mig själv. Varför händer sånt här mig hela tiden??! Nummerlappen var borta. Detta ständiga sökande efter mitt pack som sprids runt halva jorden. För även om jag lägger det på smarta ställen, inte såna ställen som är smarta fast innerligt korkade, utan logiska, bra ställen, försvinner skiten i alla fall. Jag la ju nummerlappen i ryggan. Jag vet det. Men då fan var den inte där! Det var i och för sig ingen kris. Egentligen. Jag hade kunnat låna en nummerlapp och letat efter åket. Så paniken var i onödan men jag blir irriterad och trött. Jag har glömt, jag har tappat bort, jag vet inte vart jag lagt. Varenda. Jävla. Gång. Hittade den. I Monnes ryggsäck.

Fick en käpp över benet idag. Dålig sikt och jag parerade dåligt. Jag fick ont. Har fortfarande ont. Det syns inte ens. Jag hoppades på ett fett och coolt blåmärke. Men nej då. Jag både är, och ser mesig ut. Lovely.

Virre fick ont i magen. Lunchfödan intogs alldeles för lång tid efter frukost. Hon tillägger även att födan var för äcklig. Jag säger inte emot. Risotto... Blä.

Jag ser ut som en fet bebis. Eivind sa att det enda som räknades var om han såg bra ut eller inte. Då är det bloggmaterial. Okej då. Den feta bebin och den helt ok snygge! Tja.

För övrigt kom jag tvåa idag. Inga punkter för ettan förstörde hela skiten. SVIN!