En helg i Skåne är gjord. Farmor fyllde 80. En helg med Klings. En helg som kantats av bollspel, bad, snedfyllor, enorma mängder skitsnack, lite bråk och massa skoj. Same old, same old. Skitkul.


Sitter i bilen. Viktor har lämnat in och hoppade av i Stockholm. Fördelaktigt för mängden plats i baksätet. Inte mig emot. Jag har under största delen av resan tagit upp framsätet. Dock för Antons ena vänsterskinka, som han beskrev det, var det en befrielse att slippa mittensätet. Jag satt där bak sista timmen innan hufvudstaden och tydligen är jag alldeles för varm för att sitta så tätt intill. Det är ju det jag säger. Temperaturen på Kajans kropp är inte i balans.


Vi har hållit på att dö två gånger. Inte för bilkörningens skull. Volvon trummar i perfekt takt. Tjuter lite i hastigheter under 100. Men det är bara bra. Då hålls det en jämn, snabb takt. Hur som. Döden i form av ihjälgasning var nära. Hunden är risig i magen. Hon fiser pappersbruk och gammal ost. Farsan har risiga fötter. De är mögliga och fotsvetten är ett faktum. Man kan tro att han använder nå gamla ruttna galoscher. Men nädå. Sandaler. Blä. Han blir snart förpassad bak till hunden han med. Mögelgänget.

Nu sovs det. Inte jag. Inte Karl. Vi diskuterar Bruce Springsteen. Jag funtar dock på att sova lite jag med.

Jag är på flyget. I rätt god tid. Ingen stress. När jag klev innanför dörrarna efterlystes Jesper Kling. Jesper Kling till gate nummer ett snarast. Jag drabbades av panik, om än bara för nån sekund, innan jag till säkert och fullo kontaterat att jag inte alls heter Jesper. Jag heter Kajsa. Inte Jesper. Det är nåt med det där namnet. Kling. Vi är förbannade till evig glömska och försening.



Det hände en sak i morse. Ganska konstigt. Lite äckligt. Även lite kul. Mest äckligt ändå. Jag borstade tänderna. Ibland får jag lätta kväljningar. Så lätta att det knappast är nåt att lägga vikt vid. Förutom i morse. Från ingenstans. Mitt i spottet. Så spyr jag. Utan förvarning. Surprise! En rätt olustig sådan. Men jag vaknade ju till liv rätt snabbt. Om man ska se det positiva.

Jag har nån slags defekt. Det sitter säkert i namnet det med. Men nåt är ju fel. Jesper Kling checkar ut. Hallå Skåneland och resterande delar av släktens defekt.

Idag har jag löptestats. Innan led jag av svår ångest och ville kräkas. Efteråt var ångesten bortsprungen men jag ville fortfarande kräkas. Gjorde det inte. Robert frågade hur jag mådde. Sådär. Det var konstigt för illamåendet satte sig långt ner i magen. Så långt ner att den enda förklaringen måste varit befruktning under testets gång. Robert var skeptisk.


Illamåendet gick iallafall över och även då skengraviditeten. Jag åt då mat. I väntan på kaffekompisarna blev jag åhörare till två riktigt gravida kvinnor. "Det är som att vara ständigt sjösjuk". "Värkarna gör panikont och man kan inte andas". "Konstant trötthet". "Vissa dagar orkar jag inte ta mig ur sängen". "Aptiten är som bortblåst". "Morgnarna är värst" ...... Och så vidare. Och så vidare. Blahablaha. Jag är glad över icke graviditeten. Sken eller verklig. Huva. Vad som väntar efter en graviditet är även gravt mer ångestframkallande än löptestet.



Hur som. Testet gick bra. Det känns bra. Stabilt så där. Nu ska jag bara införskaffa blutsaft så kommer det här bli succé.

Jag är i Umeå. Solen har gått i moln. Så jag gick in och är nu på bröllop. Prinsessans. Minns när kronprinsessan gifte sig och det var på tv. Kunde inte brytt mig mindre. Alltså totalt inget intresse över huvudtaget. Nu sitter jag här. Alldeles blödig. Så där lite jobbigt blödig så jag inte riktigt vet om jag borde erkänna det. Jag skyller på trötthet från veckans träning. Därav överkänsligheten.

Men fint är det. Man kan ju även undra hur jag kommer bete mig när bror Erik ska gänga sig. Det, om något, kommer bli blödigt. När det här är över har jag lust att hugga ved. Eller köra fyrhjuling. Eller skjuta luftgevär. Eller nåt. För att återställa balansen.

Det regnade idag. Studenterna fick dela ut sina blommor inomhus. Dianas skylt var fin. Majas var lite fulare. Fulare än det färdiga resultatet från gårdagen eftersom jag drämde dörren i den och ballongerna sprängdes. Jag blev förbannad.

Vad jag också var förbannad på var härket till bil. Jag löpte ut till bilen på grund av spöregnet. Med batteristartaren, eller vad det nu kallas, eftersom bilen vägrar gå igång för egen kraft. Upp med huven. På med kablarna. In i bilen. Vrida om nyckeln. Dödligt dött. Sten. Dött. Trots batteristartare. Succé.


Resten av dagen var bra. Nu måste jag städa. Och packa. Och diska. Rätt fördelaktigt att bo nära morsan för det mesta. Inte idag. När jag stökat ner hos både henne och mig. Dubbel disk. Dubbelt städ. Dubbelt lidande. Böööh.

Jag har fixat studentskylt. Två stycken. Eva behövde hjälp och jag var göralös. Nemas problemas tänkte jag. Men fan. Nemas problemas my ass. Det var ju inte bara. Pinnen och fästet till pinnen fattade jag hur man skulle tygla. Och uppblåsning av ballonger. Hur dessa sen skulle fästas var en annan gåta. Dessutom hajade jag inte riktigt vad det där bandet skulle vara bra för. Plastpåsarnas existens kändes fruktat onödig.


Jag hajade efter ett tag. Funderade på att ringa hjälp men min intelligens räddade mig... Ha! De är snygga. Jag är nöjd. Jag kommer inte vara nöjd om det regnar. Eftersom jag inte förstod plastpåsarnas syfte förrän jag var klar. Regnskydd. Ditt pantskaft. Jag lär göra om det imorgonbitti om det vill sig så. Jag är förberedd. Det regnar nåt magiskt i detta nu. Vad att vänta. Sommaren i Åre var kort.



En annan sak jag noterat är att jag väldigt ofta söker efter nålar. Ofta för att sticka hål på blåsor. Som just i detta fall. Ibland annat. Hittar ofta. Lägger de på smarta ställen. Hittar inte nästa gång. Hittade ingen nål. Nagelklipparen kom till bra användning. Vad jag däremot hittade var mina hörlurar som varit försvunna sen i vintras. Det som försvinner i snö kommer fram i tö. Eller nåt. Hur som. Det var bra. Slipper köpa nya. I ain't got no money.

HA! Jag är en mästare på kyl och frys. Morsans frys har skränat alldeles för länge och nu på senare tiden även alldeles för högt. Jag fick nog. Hittade ingen av och på knapp. Fick inte av den där luckan längst ner. Det enda jag kom på att göra var att vrida lite på temperaturen. Det hjälpte inte alls.

Så jag kickade på dörren. Först lite lätt. Ljudet dämpades en kortare stund. Lite hårdare. Ännu lägre ljud. Under längre tid. Så drog jag till med ett par väl placerade aningen hårdare sparkar på frysdörren. Till en början hände ingenting. Men sen. Så slutade det bara. Inget ljud. Så antingen är jag den mästare jag så önskar. Eller så har jag sparkat sönder frysen. Jag väntar nån timme innan jag går och kollar huruvida det rinner vatten ut på golvet. En ofrivillig avfrostning. För att se det positiva.

Det är så varmt. Inte just nu. Nu befinner jag mig i rätt normal kroppstemperatur. Men ungefär från klockan fem på morgonen när solen steker mot mina persienner. Som för övrigt är riktigt dåliga för att blocka ljuset för att komma in. Så även fast en annan inte kunde somna förrän sent så ska det vaknas tidigt. Med hungern från helvetet.

I alla fulla fall. Jag tränade intervaller på morgonen. Rodd. Som tar mjölksyran till en högre nivå. Jag bakade en pizza efter sista intervallen och gick hem. Drack mjölk. Den hade gått ut för någon dag sen men det där kan man inte stirra sig blind på. Den var aningen grumlig så jag blev lite misstänksam. Dock var det bara damm som samlats i den icke på länge använda muggen. Jag drack på.

Till saken hör att med värme och aningen eftersvett är det inte läge att smörja in benen för att sen sitta på en altan likt en solgrotta i två timmar. Det blev kladdigt.... Klaga inte på värmen. Jag klagar inte. Bara noterar. Att hudkräm och värme i kombination med roddintervaller inte blir bra.

Okej. Så var det det här med bloggen. Jag har varit dålig. Igen. Dock så känner jag att suget börjar återkomma. Jag känner verkligen det. Hoppet om att det ska bli nåt utav det här börjar komma tillbaka.


Så. Kort summering av senaste månaderna. Jag var alltså i Paganella. Ingen succé där då. Sen skidor, skidor, skidor. Tävla, tävla, tävla. Blandade resultat med höga berg och de djupaste dalarna jag varit med om. Low-point var i Ryssland när jag grinade mig igenom hela besiktningen. Från start till mål. Non-stop. En timme. Hulkande. Jaja. Det var en annan historia. Säsongslut. VÅR, VÅR, VÅR. Test, test, test. Och! Sen! Det otroliga. Som tar mig till nutiden. Sommar i Åre. Och! Det är bara 29 maj.


Kanske världens sämsta snabbgenomgång. Så får det vara.


I övrigt är det mesta som vanligt. Jag är fortfarande beroende av facebook, instagram och candy crush. Mamma tycker jag ska söka hjälp för det sistnämnda. Jag bor fortfarande i en svinstia och kunde inte bry mig mindre. Jag skjuter fortfarande upp saker tills ångesten väller över mig. Jag har fortfarande äckliga tår från höstens tryckskador. Jag är fortfarande "ensam utan sällskap" som någon påpekade och "det är ju skönt att vissa saker aldrig förändras". Okej. Forever alone.

Ungefär så.


Så. Ni trogna. Misströsta ej mer. Jag är tillbaka. Precis, exakt, på pricken likadan som förut. Och det är ju skönt!

På snart återseende.

Så. Jag har varit i Paganella. Har åkt storslalom. Inte sprudlande storslalom. Sprutande storslalom eftersom jag sladdade en hel del. Första dagen. Andra dagen sladdade jag en liten mindre del. Kanske inte var dagar fyllda av succé men så var det. Ska träna carvingteknik i morgon och fredag så jag är fullt fit för lördagens race.

Jag har sovit på min smutstvätt. Kudden i Paga var hög och hård. Det enda jag hade som liknade en kudde var just påsen med smutstvätt. Stoppade in den i örngottet. Jag drabbades av akut nästäppa och därmed rejäla andningssvårigheter vid kuddbytet. Vet inte om det var den stundande halsflussen och dödsförkylningen eller smutstvätten som var orsaken. Låter det vara. Känns onödigt att gräva djupare i det där.

Är nu i Ofterschwang. Har spenderat dagen på just ingenting. I panik letade jag plånbok i ungefär en halvtimme. Har kanske spenderat nån minut med candy crush. Men i övrigt. De nada. 

Efter ett dåligt tävlingsåk känner jag mig rätt kass. Brukar gå över rätt snabbt när motivation och revanschlust tar över. Efter ihållande dåliga tävlingsåk känner jag mig efter målgång fruktat kass. Även här tar motivation, vilja och revanschlust över.

Efter tre månader av dåliga tävlingsåk, med ständig besvikelse, utan större förändring mot det bättre, trots många försök och massa slit, kan jag ibland känna mig som den sämsta skidåkaren i världen. Lite obefogat kanske. Men. När ingenting händer. Trots att jag verkligen gör allt jag kan. Försöker ändra. Fixa till. Göra annorlunda och bättre. Fokusera på tekniska detaljer. Ändra material. Göra som på träning. Tagga till extra mycket. Slappna av mer. Fokusera på position. Åka mer taktiskt. Åka mindre taktiskt. Släppa allt. Ta i mer. You name it.

Så. När jag hela tiden gör allt jag kan. Utan direkta framsteg. Uppstår den där förvirringen. Känslan av att varken veta in eller ut. Då är det fortfarande inget fel på motivation och vilja. Ingen tvekan överhuvudtaget på att det är det här jag vill göra. Absolut inte.


Pappa har sagt någon gång, när jag är skitless, arg, besviken och ledsen, att, lägg av då. Det finns annat du kan göra. Sluta med den där skiten. Det gör mig förbannad. Det är faktiskt inget alternativ. Det är det här jag ska göra. Vill göra. Vill bli bättre. Ska bli bättre. Och bättre. Och bättre. Det är väl mer det att jag inte vet vart jag ska börja. Just nu känns det lite som om jag skulle behöva dö och födas om till någon helt annan för att kunna bli just bättre.

........................................................................................................

Det där skrev jag i eftermiddags. Kan stå bakom det mesta förutom den sista meningen. Det är bara strunt. Jag har lite mer aning om vart jag ska börja. Börjar med i morgon. Blir bra. Blir kul.

Jag försöker verkligen bli bättre på tyska. Elle ja. Kanske inte verkligen. Från och med nu. Ofta byter jag snarast till engelska. Tydligen då är jag så pass gammal i gemet att jag borde kunna det där nu. Jag anser mig vara helt okej i tyska. Helt okej på språk överhuvudtaget. Framförallt då uttal. Har också rätt lätt att lära mig språket med grammatik och allt vad det innebär. Vad jag däremot har svårt för är att komma ihåg alla ord.

Tappar jag ett ord i engelska kan jag hitta på en annan mening, innehållande andra ord, som funkar precis lika bra. Tappar jag ett ord i tyska, tappar jag totalt talförmågan. Öööhhh. Jo.... Öhh.. Alltså.... Hmm.. Och så fortsätter jag på engelska och lägger ner det där.

I övrigt så är mina spruckna byxor lagade. Tysken gjorde ett bra jobb och ingen kunde vara lyckligare. Annars är Garmisch är fint och jag åker störtlopp som en rutten fisk. Tur att det är super-g i morgon. Blir kul. Hej.