Min telefon har varit död under en veckas tid. För dålig för att fungera i Korea som sagt. Ganska skönt att vara telefonlös. En sak som piggat upp lite under denna vecka har varit tanken på alla sms som kommer rulla in när telefonen väl funkar igen. Så slog jag på telefonen. Jo, tjena.

Tre sms. Ett som informerar om att pappa ringt otaliga gånger. Ett från mamma som frågar om telefonen funkar. Det gör den. Nu. Ett från Åke Andersson Bil AB. Som inte är ens är menat till mig. Poppis.

Kom till Whistler igår. Jenny påtade på med att fålla och stryka gardiner. Jag kollade mest på som den gäst jag är. Nu ska vi ut och kut. Är lite orolig för björnar. Starkast överlever. Så planen är att klubba Jenny, göra henne till byte och lägga benen på ryggen. Hon vet inte om det än. Jag förtäljer inget. Hon är nog inte med på det.

På Seouls flygplats. Väntar. Och väntar. Och väntar. Är lite för trött. Vad jag framförallt alldeles för trött för, är denna här:

Det ser fint ut. Men låt er inte luras. Mina första blockflöjtslektioner lät bättre. Och jag gick på lågstadiet. Mina vredesutbrott på blockflöjten lät till och med bättre. Då jag blåste i flöjten för kung och fosterland i ilska för att jag spelade fel och flöjten skar sig som sjutusen målbrottspojkar.

Men flytta på dig då. Jag vet. Orkar inte. Sitter redan vid min gate. Lär dessutom behöva gå mil bort för att inte höra i alla fall. Stänger ute skiten med Phil Collins och gläder mig åt att det bara är 45 minuter kvar till boarding!

Vill man vara fin, får man lida pin. Det är så det heter. Det är så det är. Jag lider. I pina. I kväll var jag fin. Det vet jag. För det var det de sa. Gubbarna. Och jag led. Alltså. Det var hell-hole i mina skor. Fin var jag. Men fötterna brann. De brinner fortfarande.


Nu är jag inte så fin längre. Fördrev lite tid åt okynnes pormasksklämmande framför spegeln och pallade inte riktigt tvätta bort allt smink. Så rödfläckig, från klämmandet, med en del svarta inslag från diverse kosmetika, känning av krampande vader och brinnande fötter, svullna som prinskorvar, ligger jag här. Rätt ful för stunden helt enkelt.

Och jag lider fortfarande. Kommer lida i morgon också. Kanske till och med dagen efter det. Eventuellt har jag skaffat mig men för livet. Mina små fötter... MEN. Buddha har fel. Allt är inte lidande. Att vara fin. DET är lidande. Tacka fan för det.

Nu åker jag till Kanada. Plankan, here I come!!

I sängen. Jag är lite matt. Ofta under somrarna kan jag vara så där övertrött på kvällarna. Så där så det spritter lite i kroppen. Nästan växtvärksliknande. Så där att jag känner att jag skulle kunna somna stående. Så där när hjärnan går på högvarv och snurrar i full fart samtidigt som jag inte fattar ett skit av vad som försiggår där inne. Då oftast efter mycket träning. I de flesta fall. 

Idag var dagens urladdning inte benpasset på morgonen. Skulle kunna tro det eftersom jag redan har rätt massiv träningsvärk. Men icke.Tröttheten som sköljer över mig beror på 25 sekunders talande, noga artikulerande, med hög röst, bra hållning, leendes och det lugnaste intryck jag för stunden kunde tvinga fram. Plus ett knapptryck på en Ipad. Förvånansvärt utmattande. Men kul. Riktigt kul. 

Övrig notis är även att Per Elofsson sa att jag var snygg idag. Snyggare än någonsin faktiskt. Nackdelen med det hela var väl då att han syftade på den delen under presentationen då jag höll Marias feja framför min egen. Hm. Det låtsats jag inte om. Jag tar åt mig. Komplimanger är sällsynta. Man får suga åt sig av allt man kan.

Nu sova. SOVASOVASOVA.

Handsvett och fotsvett har tagits till en annan dimension idag. VM-presentation för Åre 2017 i Korea. Jag ville kräkas. Jag kräktes inte. Jag tog en styrketår och levererade mina 25 sekunders prat. Jag är helt spattig fortfarande. Kan inte riktigt plita ner nåt vettigt. Träffar bara fel på tangenterna. Måste lugna ner mig lite. Och gå på toa. Styrketåren slår ut sin rätt.

Glada och nöjda. Stollan grät en skvätt. Det tar jag som ett bra betyg!

Framme i Korea. Rätt flott utsikt från rummet. Jag har ingen telefon. Jag har inte tappat bort den. Så kunde fallet vara men icke. Vinst! Däremot är den för o-hightech för att kunna fungera i det här landet. Kanske är läge att skaffa ny. Klarar mig hur som rätt bra utan ändå.

Flög via Peking. Innan jag klev på planet började de jiddra om att man MÅSTE ha visum. Annars får man inte åka in i Kina. Jag freakade. Biljettdamen jufsade på med mina biljetter ett bra tag innan jag tilläts gå på och sa något i stil med att "det där kanske ska funka". Jag hade en klump i magen hela vägen till Kina. När jag landade ville jag gråta. Vet inte om jag var tagen av stunden. Att faktiskt vara i Kina. Eller om tårkanalerna förberedde sig på utkastning på grund av uteblivet visum. Det brukar kunna hjälpa att släppa iväg en tår eller två när resehaveriet är som värst. Det är en beprövad metod från min sida.

Jag blev i alla fall insläppt och vidare. Tur. Sen körde jag på Mats Årjes med min bagagevagn. Det var otur.

KUL BUSS. HE HE.

UTTRÅKAD. 6% kvar på datorns batteri. När den dör ska jag ruttna i två timmar. Inte så lockande. Jag försöker få tiden att gå genom att dricka kaffe. Kör varannan-kaffe-varannan-vatten-metoden för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt åt kaffesurplandet. Tiden går inte fortare. Jag blir bara väldigt kissnödigt. VÄLDIGT KISSNÖDIG. I och för sig har jag ju att göra nu. Ränna mellan toan och mitt läger, där jag sitter ensam, längst bort, för att slippa japan-attacken i tax-free-delen av flygplatsen. Lär fortsätta rännandet väl på planet också. Blir kul. BIS.

Finnarna har fattat helt rätt. De har koll. Funtade på rätt sätt. Har jag någon gång, kan inte minnas att jag har det men OM jag nu har det, uttryckt mig förnärmande, nedtryckande eller otrevligt mot finnar, så ber jag härmed, offentligt, om ursäkt. Jag är på Helsingfors flygplats. Fördriver ett antal timmar här innan nästa flyg mot Peking. Det här är nog bästa flygplatsen i världen.

Det är svalt. Jag svettas inte som en djävul. Brukar vara ett återkommande problem på sådana här långresor. De har GRATIS internet. Inga snåljåpar som ska kräma slantar ur varenda hörn. Det är öppet och ljust. Som sky city på Arlanda typ. Fast hela flygplatsen. Plus, det tar inte sju timmar att ta sig till och från gater. Det tar ett par minuter. 

Så. Hatten av för finnarna. Kan nästan till och med njuta lite av de finnar som ockuperar och anfaller mitt ansikte. Nästan. 

Är klar med Stockholm alltså. För nu. Har inte hunnit med allt jag velat. Men mycket träning och det har varit bra. Var förbi på kusin Peters båt. På strandvägen. Jag blev avis. Vilket ställe att bo på men övertalar mig själv att knappa 25 kvadratmeter på kurortsvägen i Åre är minst lika bra.....

Mot Korea. Jag ska hålla mig i skinnet så jag inte hamnar mitt i striderna, försöka undvika att bli smittat av läskiga sjukdomar och tydligen lyfta lite på kjoltyget för att öka chanserna till att kamma hem VM 2017. Wish me luck.

Jag och Veronica fixar hennes blogg. Flyttar från blogg.se till Veronicas nya wordpress-sida. Flott. Jag känner mig som en internetnörd och överväger än en gång om att söka jobb på kommunen som datakvinna. Googlade i och för sig hur saken skulle lösas men jag genomförde det och känner mig stärkt.

Nu är bloggen i alla fall klar. Jag ägnar mig åt att läsa Veronicas första inlägg från 2008. Vilka godingar. Älskar framförallt det första inlägget. Har jobbat lite med målsättningar senaste dagarna och en del av det hela är att skriva ner sitt motto. Har tyckt det var riktigt överskattat och tänkte radera meningen ur dokumentet och ersätta med ett långfinger. Så onödigt tyckte jag det var. MEN. Inte längre. Jag har ett motto a´la Veronica. Läs och njut. Man får hånle om man vill. Det gör jag.

Jag skrattar fortfarande. Hon är så söt. Fina vän. HAHA!

Så. Bosön alltså. Det är varmt. Jag skulle nog kunna säga att det är sommar. För mig är det sommar. I jämförelse med Åre är det tropisk hetta. Mycket skönt. Vi tränar. Testar. Yogar. Äter. Sover.

Vi hade sponsormiddag idag. Jag hade med mig min enda hyfsat snygga sponsortröja med vattenfall-märke präntat på bröstet. Den är helt okej snygg. En blå helt okej snygg blus. Jag är inte helt okej snygg i den. Jag ser ut som en blåval iförd tält. Ingen vacker syn. Skulle kunnat valt någon annan vattenfalltröja. Om jag visste var i världen dessa är... Att folk insisterar på att sno saker av mig så fort jag är någonstans är rätt irriterande. Så jag fick som vanligt, ta på mig den, undvika speglar och tänka att, äh det får gå.

MEN! Dagens hjälte. Camilla Sandy. Candy. Fixade en annan tröja. I och för sig samma modell. Men mindre storlek. Min storlek. Perfekt size. Så istället för att se ut som en blåval i tält såg jag bara ut som en blåval. Det är helt okej. Det kan jag ta.


I morgon ska vi träna judo. Jag känner att det är mitt forum. Vet inte riktigt vad det innebär. Men hoppas på mycket kicksparkar. Be aware!!

Jag och Olle har varit i stan. Innan hemfärd fördrev vi tid i badhusparken. Det var några pojkar som körde parkour. Hoppade parkour? Parkourade? Skit samma. De voltade på. Olle skuttade också. Kanske inte lika smidigt och trots uteblivna försök till volter från Olles sida kändes hans skuttande mer livshotande än parkourarna.

En bra dag. Nu kollar jag skräckfilm. Den är inte särskilt bra. Rätt äcklig. Tittar inte så noga. Men hör konstant skrikande och är för stunden lite rädd för mördare, våldtäktsmän och vampyrer. Förstår inte riktigt tjusningen med skräckfilm. Det tilltalar mig inte riktigt. Ändå ligger jag här framför TVn. Oförmögen att stänga av och sova. 

Vår granne dagis har en liten utflykt. De har förflyttat sig från dagiset, 50 meter härifrån, och befinner sig nu i slänten ovanför vårt hus. Ungefär fyra meter från vårt fönster. Ett tiotal kids ränner omkring. Eller ränner och ränner. Slänten är ganska brant så en del har rätt svårt att överhuvudtaget ta sig framåt.

De är precis utanför och jag känner mig iakttagen. De ser mig inte. De kollar inte heller. De fokuserar på tussilagos. Det känns bara lite konstigt att ha någon så nära fönstret. Jag kikar frenetiskt åt deras håll då och då. För att verkligen vara säker på att ingen liten snorunge står och glor. Men jag slås bara av hur söta de är. "Åh vilken söt, snuttisnuttiplutt, gulligull" osv. Nu däremot har jag tappat fokus från ungarna och varje gång jag kikar ut fastnar blicken på den manliga dagisfrökens bakdel. Omedvetet. Och jag slås av liknande tankar. "Åh vilken söt, snutten, gulligull". Vad är det för fel på mig?